Organism

En evighet sen jag bloggade sist.
Idag har jag gjort något som gjorde mig stolt! Jag var och hälsade på min farmor.
Efter att ha jobbat på uddebo ett tag (dementhem), så beslutade jag mig för att träffa min farmor som är dement.
Jag var inte nervös först, jag hade inga förväntningar, bara en bild av henne hur hon var senaste gången jag träffade henne. Vilket var cirka tio år sen. Låter säkert skitlöjligt för många, men det är faktiskt en stor grejj, eftersom jag kommer ihåg min farmor väldigt väl från min barndom. Det blev väl väldigt fel att vi inte åkte till henne efter att hon blev dement.

Men jag vet ju hur krångligt det kan vara med kläder och sånt åt sina nära och kära, så det kunde ju vara bra att veta det eftersom vi i familjen så sällan får veta något. Och nu behöver jag skriva av mig, så håll i er!!

Jag kom dit, och sökte på olika avdelningar och frågade runt. Det pirrade i magen, jag visste ju inte vad jag skulle förvänta mig. Tillslut hittar jag. Jag frågar efter henne och de pekar och säger att "där, hon med en röd scarf, hon sitter i rullstolen där".
Jag gick fram, kände inte riktigt igen henne på håll. Men när jag kom fram så såg jag, att hon är fortfarande samma människa, hon såg fortfarande likadan ut efter alla dessa år. Men hon pratade inte. Efter ett tag så kom personalen fram och pratade med mig, och jag förklarade att jag också jobbade på dementhem. Så de körde in henne på hennes rum, och frågade om jag ville mata henne. Jag sa ja såklart, inga problem. Men rummet alltså. Så mycket jag kände igen. Alla foton på oss barnbarn, på farfar, på henne. Och alla keramikrukor som hon ALLTID hade fullproppade med doftande påsar, alla korgar, klockan, byrån, fotöljen. Hennes lurviga mössa, och hennes rosa basker.  Det kändes så knäppt bara.

Att mata sin farmor man inte träffat på 10 år var konstigt. Så någon annan fick ta över. Jag är inte säker, men jag förklarade vem jag var, och jag tror hon förstod, även fastän hon inte kunde prata.
Vi höll hand ett bra tag, och jag berättade om min familj, som hon egentligen borde veta allt om. jag upprepade flera gånger vem jag var, pekade på fotona på väggen på oss barnbarn. Varje gång tittade hon på fotona och kramade fast min hand ännu hårdare.
Och hennes hud, den var så mjuk, och hennes händer var inte bräckliga. Efter ett tag upptäckte jag att vi hade samma fötter.
Ett Ahaaa gick upp för mig, det är därifrån jag har fått mina platta fötter. Vi hade båda mjuka händer, och i handflatorna svettades hon på precis samma ställe som mig.
Tiden gick väldigt snabbt där. Jag trodde itne jag skulle klara av att vara där en längre stund, men jag var där i två timmar.
Och varje gång jag la min hand på hennes kind, eller rörde hennes ansikte eller hår, så såg jag att hon började gråta, hon mindes mig alltså. Detta resulterade såklart i att jag också började gråta.

Innan jag gick så pussade jag henne på pannan och gav henne en varm kram, så vi båda började gråta igen. Sen ringde jag pappa så han kom och hämtade mig.
När jag gick ut och satte mig hade jag glömt allt igen, jag hade t.o.m glömt hur hon såg ut. Jag övervägde att springa in igen för att memorera hennes ansikte.

Det låter säkert skitdumt allt det här, att jag skriver ner det. Men det är för att minnas, för att det behövs.
Och nu senare upptäckte jag att jag kom ihåg allt ändå, jag var bara så chockad.
Jag är fortfarande chockad, att jag faktiskt har en farmor ändå, som jag kan träffa. Även fastän hon inte tar hand om mig.

Men det känns bra nu. Jag behöver bara smälta allt och .. Ja. Jag kommer nog åka till henne och hälsa på snart igen.

Ni får tycka hur illa ni vill om inlägget, men jag behövde verkligen skriva av mig!